I samband med Barnkonventionens 2o årsdag skriver Frankel & Friends grundare Maja Frankel sina tankar om Barnkonventionen och de vanliga misstolkningar och begreppsförvirringar hon har stött på under sina år som föreläsare och konsult.
Trevlig läsning!
***
Idag fyller FN:s Barnkonvention 20 år och kommer uppmärksammas världen över.
I samband med det tänkte jag passa på att reda ut en del missförstånd. Kanske tillhör du en av dem i majoriteten av de svenskar som aldrig har hört talas om den, och har du det så kanske du i första hand inte tänker på svenska barn och ungdomar. Så här sa en 16-åring på en gymnasieskola i Stockholm: ”Barnkonventionen – är inte det något med barnen i Afrika- typ att dem ska få mat och så” Och det är ingen ovanlig association. I regel när man säger Barnkonventionen associerar de flesta till ”barnen i Afrika”; till vaccinationer, mat, uppsvällda magar och andra vanliga bilder av ”dom där borta”. Lite konstigt när Sverige bryter mot Barnkonventionen varenda dag.
Barnkonventionen, eller FN:s konvention om barnets rättigheter som den egentligen heter, är en av de sex grundläggande människorättskonventionerna och det viktigaste internationella dokumentet när det kommer till barn och ungas rättigheter. Barnkonventionen antogs enhälligt av FN:s generalförsamling den 20 november 1989 och innebar på många sätt en revolution när det gäller synen på barn och unga. Den slog fast att barn inte längre ska betraktas som små vuxna vars tid kommer sedan utan är individer som förtjänar inflytande och respekt i egenskap av att vara just barn och unga. Däremot behöver barn egna rättigheter på grund av deras extra utsatthet för vad vuxenvärlden orsakar.
Ett av de vanligaste missförstånden jag möter kring Barnkonventionen är en hopblandning av välgörenhetstanken och själva iden med ungas rättigheter. Välgörenhetstanken bygger på medkänsla med barn och unga och förstör mer än förändrar då den snuttifierar hela idén med Barnkonventionen. Idén med ungas rättigheter däremot handlar om att barn och unga har egna rättigheter och förtjänar därför inflytande och respekt. Det handlar om en juridiskt bindande konvention som svenska staten har ett ansvar att efterleva och det finns ingen välgörenhet eller gullighet i det.
Sverige brukar ses, inte minst av sig själva, som ett föregångsland när det gäller efterlevnaden av Barnkonventionen. Och på många sätt kan vi vara stolta över vad vi åstadkommit när det gäller förbättringar för barn och unga: men jag tror att genom att vi har fullt upp med att tycka synd om andra så blir vi också blinda för oss själva. Att Sverige är ett av de bästa länderna när det gäller efterlevnaden av Barnkonventionen säger ju ingenting om hur långt vi kommit utan något om hur kort andra kommit.
Faktum är ju att Sverige bryter mot barnkonventionen varje dag. Den återkommande kritiken vi fått av FN:s Barnkommitté som granskar hur länderna sköter sig sedan vi ratificerade, det vill säga lovade att följa konventionens bestämmelser, fokuserar inte bara på Sveriges tveksamma behandling av ensamkommande flyktingbarn; att alla gömda- och papperslösa barn inte har rätt till utbildning och till sjukvård i Sverige, de oacceptabelt långa asylprocesserna för barn, utan också på hur barn behandlas olika i Sverige; trots rättigheten att inget barn får diskrimineras. Kritiken handlar också om att barn och unga i Sverige mår psykiskt dåligt, är stressade vilket för många resulterar i ätstörningar och orimliga prestationskrav. I våra hjärnor verkar det dock vara värre att inte kunna äta sig mätt på grund av avsaknaden av kalorier på grund av fattigdom än att självmant avstå den näring våra kroppar behöver på grund av påhittade ideal eller psykisk ohälsa. Kanske ska vi istället börja säga: “Tänk på barnen i Sverige (som avstår att äta) och ät upp din mat”
En annan vanlig misstolkning om Barnkonventionen handlar om ett väldigt vanligt uttryck, nämligen: ”Barn och unga är vår framtid, därför satsar vi på Barnkonventionen” Detta är intressant då man i Barnkonventionen kan anan precis tvärtom – det är i egenskap av nutiden som man som barn och ung ska få sina rättigheter tillgodosedda och ha inflytande, inte för att man är framtiden. Så heja Alexandra i klassikern Fucking Åmål; strunt i det som händer sen, det är nuet som är det viktiga. Det är i egenskap av expert på nuet, hur det är att vara 14 i Skillinge, 16 i Strängnäs eller 17 i Stockholm nu som är intressant. Världen har ändrats och även om vuxna “minsann också har varit unga” så vet dem inget om hur det är att vara det i den världen som är nu.
Artikel 12 i Barnkonventionen handlar om ungas rätt till inflytande i alla frågor som rör dem. Ganska svårt att komma på frågor som inte rör barn och unga. Jag tror det är viktigt att ungas inflytande inte ses som en börda, något man som kommun eller organisation ”måste” jobba med utan att vi börjar se inflytande som en resurs och kanske till och med som en möjlig tillväxtfaktor för hela kommunen. Om man som ung känner att man blir lyssnad på, kan förverkliga sina idéer och drömmar så tror jag att sannolikheten är väldigt stor att man någon gång i framtiden återvänder. Och snacket om att dagens unga är oengagerade och inte vill ha inflytande och är lata, ointresserade och själviska är i mina ögon bara tröttsamt tjat: Engagemanget är inte mindre, det har bara bytt form. Titta på alla unga samhällsentreprenörer som kommer förändra systemen inifrån och använder sig av entreprenörskap för att förändra världen. Även om intresset för partier minskar finns det enligt det jag ser ingen tvekan om att det politiska intresset ökar men det tar sig uttryck på komplexare sätt, individanpassade metoder: genom kulturen, tillfälliga grupper, nätverk och aktioner och många många andra sätt!
Idag fyller Barnkonventionen 20 år. Låt oss inte gömma oss bakom FN-flaggor och mellanstadiebarn som sjunger, dansar och spelar teater om de stackars barnen där borta i Afrika, de vi ska tänka på när vi inte orkar äta upp maten. Utan istället se det som en chans att faktiskt titta på oss här och nu. På Sveriges brister. På de barn och unga i Sverige som far illa, lever gömda, eller inte känner att deras åsikt är värd någonting. Och på Sveriges ansvar att stötta andra länder.
Maja Frankel
